Ja, eller forbruker, kanskje ikke. Men det har med ting å gjøre.
Nå og da dukker det opp produsenter som lar seg fritt og iherdig inspirere av det samiske.
Som regel blir vi samer sure, og som regel blir de som produserer støtt over at vi ikke blir beæret istedet.
Man kan jo prøve å se det fra produsenten sin side. Man oppdager et lite folk og alle de fantastisk vakre tingene de omgir seg med. Man vil ha det. (I går var jeg og bada. Det kom en and svømmende. Helt nært. Jeg så nebbet helt tydelig og tenkte Hadde du vært død kunne jeg gjort noe fint med nebbet ditt. Det er så vakkert.) Man vil også tjene penger på det, gjennom sin yrkesutøvelse. Man sier til seg selv at man ved dette løfter folket fram i lyset og hjelper til å holde tradisjoner i hevd.
Ser man det fra folket sin side så føler de at de har akkurat nok lys som det er og er helt fint i stand til å holde sine egne tradisjoner i hevd, tusen takk.
Dette skjer mange ganger. Gudrun Sjöden, som googlet seg fram til litt sameinspirasjon og litt slektskap og laget en kolleksjon. Teleselskapet Joika, som skrev et brev til sameforeningen som starta sånn Hej alle glade lappar! og senere sa at jamen de skulle jo bygge skoler til oss for deler av overskuddet, da vi ble sure for den samestereotypiske logoen.
Det finnes et italiensk teppefirma som har latt seg inspirere noe voldsomt og synes vi burde vært beæret av det. Fjellreven har en vederstyggelig stygg luhkka, og prøvde endatil å varemerkeregistrere bruken av ordet luhkka. BeChristensen i København produserer kopier av samiske tinntrådsarmband og har varemerkeregistrert bruken av ordet Samer. Altså same, da, for oss som snakker svensknorsk.
Selv sier de at de er med på å holde tradisjonen i hevd (tusen takk for det, den var jo helt døende) og det danske patentverket kan ikke svare på hva denne R'en bak ordet Samer egentlig gir dem rett til, medmindre jeg betaler 2500 DKr. Men en ganske gjengs tolkning vil jo være at ingen andre kan bruke det ordet i markedsføringen av et likt produkt. Jeg som same vil dermed få problemer med å markedsføre tradisjonelle samiske armbånd med at jeg som har laget dem faktisk er same, i motsetning til BeChristensen, som bruker Original Samer som betegnelse på armbåndene.
Så, hvorfor blir vi så sure? Vanlige nordmenn er jo ikke sure fordi Napapirji bruker norskeflagget som sitt varemerke? Det er jo også ganske respektløst?
Vel, hvordan skal jeg svare på det. Som nordmann føler jeg at noen har tjuvlånt noe fra min kulturarv når de gjør noe sånt. Som same føler jeg at de bare har kommet og tatt det. Vi er så få, og vi har så lite å beskytte oss med. FN peker på at urfolk har rett til særlig beskyttelse av sine kulturuttrykk. For hva skal vi gjøre? Vi protesterer, men både teleselskapet, teppefirmaet og smykkefirmaet holdet på som før. Vi er små men vi er mange!, pleier vi å si, men egentlig er vi små og vi er få, og egentlig, i den store sammenhengen, er vi ganske ressurssvake.
Vi blir sure fordi du tar noe fra oss uten å spørre. Du tar det fordi du kan. Og du gir ingenting tilbake. Du bare forsyner deg. Derfor blir vi sure istedet for å føle oss beæret. Det er som den anda. Den vil ha nebbet sitt selv.
Og hadde den anda vært staten Norge, så hadde den vært kjempesvær og vært istand til å både beholde nebbet og hadde den blitt fratatt det hadde den hatt midler, rutiner og metoder for å sloss og få det tilbake, og hadde den ikke fått det tilbake, så hadde den hatt flere nebb, men når den anda er Sápmi, så er den bare en and.
8 kommentarer:
Er det ok at jeg som østlending lissom-joiker rundt et leirbål?
mmm... jeg synes egentlig at det er litt teit. men jeg skjønner jo a du ikke er enig. hvorfor synes du det er greit?
Om en østlending synger Mari Boines "Gula Gula", da? Du synes det er å banne i kjerka også? Hva med amerikanere som prøver å sjarmere besøk fra Norge med å lære seg "Alle fugler" eller en annen norsk vise? Er det bare folk fra Tyrol som får lov å jodle? Hvor går grensen? Det er forskjell på å verne om sin kultur og å stenge andre ute. Skal nordmenn kun synge på norsk? Jeg sier ikke at det er greit at Gudrun har et gevir på hodet, men jeg synes at samer og andre folkeslag heller bør føle en stolthet over at andre synes joik og andre elementer er så vakkert at de ønsker å nyte det, ta del i det. Jeg "joiker" fordi det er kult, ikke for å gjøre narr av samene.
Beklager, jeg visste ikke at du kunne joike.
Ellers føler jeg at jeg har forsøkt å besvare mye av det du spør om i det opprinnelige innlegget. Gula Gula ("Hør Hør") er en sang, joik er et kulturuttrykk. Deri ligger det en ganske stor forskjell. Når det gjelder det å stenge folk ute, skjønner jeg poenget, men når man er en liten og sårbar kultur handler det om å muligheten kontrollere sine egne kulturuttrykk. Når folk (majoriteten) tar for stor del i det, mister man kontrollen over hvordan det fremstilles og brukes, og dermed kontrollen over hvordan en kultur fremstilles og brukes.
Elisabeth, när det kommer till jojk handlar det hela om två helt olika saker; du talar om att du jojkar för att du tycker att det är "kult", och försöker samtidigt att jämföra samisk sång med jojk, som i sig är ett kulturellt uttryck för samisk identitet, som a) skiljer sig mellan samiska områden och b) är starkt knutet till de samiska språken. Att du som Østlending automatiskt refererar till Mari Boine, och i vidare bemärkelse ‘Gula Gula’ visar i sin tur på att du egentligen inte vet vad jojk är, och att din förståelse för samisk identitet är begränsad. Jag ställer mig ju exempelvis frågan varför din automatiska bild av det samiska är det stereotypt nordsamiska, dvs. en samiskhet från Karasjok och Kautokeino, när du kommer ifrån ett område som länge haft en sydsamisk identitet, även om dagens sydligaste sydsamiska rendistrikt på norsk sida bedriver renskötsel kring Elgå.
Jojk som uttrycksform är inte en form av sång, och kan inte jämföras med sång.
Att jojka handlar om att dels förmedla traditioner, och det går inte att förmedla traditioner på ett autentiskt sätt till folk som inte är med i det kulturella sammanhanget. Vi på sydsamiskt område har till exempel kvar jojkar som handlar om protest, motstånd, och som visar hur exempelvis landskapet i vårt område förändrats som är över femhundra år som förts vidare från generation till generation. I tillägg till att föra vidare dessa traditioner så handlar jojkning också om att i enlighet med den jojktradition som finns på varje område klara av att skapa nya jojkar - som ju inte är sånger, utan en audiell visualisering av en plats, person eller liknande.
Personligen kan jag därför tycka att det blir konstigt att jojka i körform, där meningen är att folk skall jojka efter noter - även om exempelvis Frode Fjellheim gjort en del körarrangemang - men det som är viktigt att komma ihåg här är att vi som samer, inte någon annan, äger våra kulturella uttryck, och att det bara är vi som har rätt att tolka och omtolka jojken som sådan. Frode kan alltså komponera jojk för körer, utan att det blir fel, men en icke-same kan inte egentligen göra samma sak.
Under invigningen av Umeå2014 var jag med i ett barnkörs-projekt som hette Mánáj Vuöllie, där samiska barn jojkade tillsammans med barn från Norrlandsoperan. Den icke-samiska kompositören höll på att få psykbryt på våra samiska barn, tills en av dem sade till henne att jojken är ett levande medium, och att den inte kan formas på samma sätt som "döda operasånger". Det hen menade var enkelt; jojk är individuellt, kulturellt och levande, det går inte att förvänta sig att alla ska jojka på samma sätt, då en jojk är ett levande ting och förmågan att jojka handlar om förmågan att rent mentalt bli det man jojkar, medan sång handlar om att tolka text och förhålla sig till bestämda noter.
Hela diskussionen om vem som får jojka - eller göra andra samiska saker - handlar i grund och botten om varför, hur och för vem du förmedlar en viss form av samisk kultur; om du som Østlending jojkar i badet för att du tycker att det är vackert, vem bryr sig? Jag tycker förmodligen att du nynnar om jag skulle höra dig, snarare än jojkar, men det drabbar ingen oskyldig - mer än din familj, om du mot förmodan inte skulle vara bra på att hålla toner.
Däremot - om du jojkar för andra i det offentliga, och då framför allt för pengar, så rör det sig om någonting helt annat, nämligen att du som icke-same tar på dig rätten att a) definiera samisk identitet och b) förmedla den till andra icke-samer utan att vi som samer har kontroll över hur vi som samer vill representera oss själva.
Och kanske viktigast av allt - om du mot förmodan skulle framföra personjojkar och du inte är same, så begår du ett kulturellt och i förlängningen juridiskt brott, då den person som en personjojk representerar i förlängningen äger sin personjojk. Det är alltså de som bestämmer vad du kan eller inte kan göra med en jojk. Jag har gjort jojkar till flera personer, men det är inte ‘mina’ jojkar, utan deras. Min syster äger sin personjojk, även om det är jag som har gjort den; jag kan inte använda den på en cd med jojk utan hennes tillåtelse, och Sofia Jannok som använder en personjojk på en av sina cd-skivor låter alla intäkter från spelandet av jojken gå till personen som äger jojken, inte till henne själv.
Det handlar alltså inte om att stänga andra ute - jag har ofta fått frågan om jag kan lära ut jojkar till skolbarn, och varför inte, för jag är same och kan själv välja hur, varför och vilka jojkar jag förmedlar - utan om att behålla rätten till att själva få definiera samiskhet, utan att någon annan skall få omtolka samiskhet till någonting som det inte är.
Jag kunde inte bry mig mindre om en norrman "jojkar" när hen bakar hemma i sitt eget kök, men så fort denne norrman börjar tjäna pengar på sitt jojkande så blir det helt enkelt fel, för att hen inte är same, och alltså inte har den kulturella bas som krävs för att kunna jojka övertygande eller i enlighet med någon tradition.
Det blir då alltför ofta att det blir en endimensionell bild av samiskhet som förmedlas, och som alltför ofta utgår ifrån en stereotyp förståelse av samiskhet som enbart autentisk om den kommer ifrån Kautokeino, trots att det inom Norges gränser finns syd-, ume-, pite-, lule-, nord- och skoltsamer, dvs. sex väldigt olika samiska kulturer. Skillnaden mellan en sydsamisk jojk - vuelie - och en skotsamisk leu'dd (det närmaste skoltsamer har i form av musikaliskt uttryck till jojk) är enorm.
Som privatperson kan du göra mycket, men det är också ett tydligt exempel på vilket privilegium du som icke-same sitter på när du kan välja att plocka de goda små russinen ur vår kulturkaka, men inte behöver befinna dig i den kultur där jojken setts som syndig - idag pågår en infekterad debatt om huruvida jojken får höras i kyrkan eller ej - och varit förbjuden och belagd med straff på allmän plats. Du som icke-same har och kommer aldrig att få uppleva att någon låtsas-jojkar mot dig öppet på allmän plats för att förnedra dig, och därför kan du inte heller använda jojken som ett redskap för att förmedla någonting. Du är inte med i det kulturella sammanhang som jojken stammar ifrån, och kan alltså inte förmedla jojken på ett trovärdigt sätt i det offentliga. Det låter hårt, men allting går tillbaka på den grundläggande principen att samer som ett urfolk har rätt att själva definiera sin kultur och bestämma vilka delar som är öppna för icke-samer, och vilka delar som inte är öppna för icke-samer.
Wow, Johan, dette gjorde du grundig.
Legg inn en kommentar